Hallå Folkhälsomyndigheten?

Den fjärde april skulle fotbollssäsongen ha börjat. Det skulle förmodligen ha varit skitkallt och underställ och mössa vara tvunget. Egentligen skulle kroppen frysa men vetskapen av att det var dags för premiär skulle värma. Det hade kunnat vara tjugo minus grader ute men hade än dock känts som tjugo plus. Adrenalinet i kroppen hade pumpat starkt och de där berömda fjärilarna i magen hade känts än fler, fler än de någonsin har varit. Det vi hade väntat på i sex långa kalla månader hade äntligen kommit, premiär mot Karlberg – rivalmöte i division två norra svealand och en kamp om tre poäng hade varit här. Men det blev inte bara sex månader, det har nu gått två månader till och vi har ännu inte fått besked från Anders Tegnell och hans berömda folkhälsomyndigheten. Allsvenskan och Superettan har fått tummen upp men vi i de lägre divisionerna svävar fortfarande i ovisshet om när vi kan starta. Kommer reserestriktionerna på max två timmar bilresa fortsätta sätta stopp får vår serie eller kommer vi få klartecken att återigen få hålla på med det vi älskar, det som ofta känns som att det gäller på liv och död?

Folkhälsomyndigheten kanske vet svaret på frågan men Svenska Fotbollsförbundet vet inte, Stockholms Fotbollsförbund vet inte och det gör inte heller vi, jag och min klubb Enskede IK. Jag känner mig bortprioriterad, jag älskar idrotten lika mycket som de i Allsvenskan, jag livnär mig också på fotbollen och där varje peng behövs för att få livet att gå runt. Men mest av allt saknar jag den där kalla premiären i april med det gula skenet från Enskede IP:s föråldrade lampsystem, understället som jag haft med mig sen tonåren, de gula korten, de viktiga glidtacklingarna, mål i 97:e minuten och hetsen från den lilla publikskaran mot domaren.

Jag vet att det är Corona och att det är viktigt med social distansiering men oftare och oftare känner jag bara – Vad fan gjorde ni med min premiär?

Av: Joel Råd

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *